torsdag 20 maj 2010

Orientering

Hej. Imorse mådde jag bättre, nästan bra. Men det innebar dessvärre att jag var tvungen att gå på orienteringsdagen. Visst ni kanske tänker att orientering är ju ganska kul, men det tycker inte jag!!

Vi började med en stadsvandring som startade vid Gustav Adolfstorg. Det var frågor längs vägen så vi kunde inte precis fuska. At the top of it så var jag med världens tråkigaste killar som jag försökte prata lite med utan reaktion. Fråga nummer ett var att vi skulle ta reeda på vilka byggnader som fanns vid gustav adolfs torg.

Sen skulle vi gå till tyska bron och räkna hur många brädor det var på bron. Herregud vad vi räknade. Man tappade bort sig hela tiden på grund av alla knäppjökar som räknade högt...=( Men till sist fick vi det till 169 brädor!!!=S

Sen skulle vi gå till Kopparmerra och ta reda på vem det var som satt på hästen. Vi letade efter namn på själva statyn utan resultat. Så vi gick in på den närliggande turisbyrån och frågade. Det var dessvärre det som gjorde att vår grupp halkade efter lite i lärarnas tidsplaner.

Vi gick hela vägen till skansen kronan där frågan löd: Hur många trappsteg är det upp längs den norra trappan? Så vi var tvungna att gå upp hela den där vägen och om mna trodde att man var trött innan så var det ingenting jämfört med när man kom upp. Sen skulle vi ner igen!!!!

Vid slottskogen var mina krafter slut och jag trodde att jag inte skullle orka gå längre. Vi stannade vid sälarna för att göra uppgiften: hur många sälar ser du?

Sen ledde en liten 6:a oss till någon hoppbacke där nästa fråga skulle vara och då överansträngde en liten tjej sin häl så hon kunde knappast gå. Så då hamnade vi ännu längre efter än väntat.

När vi äntligen kom fram till slottskogsvallen så satte jag mig och åt och drack. Det var så äckligt varmt!!!

Klockan 12:52 gick min start på orienteringen. Men konstigt nog stog det på min lapp att jag skulle orientera med en kille i min klass. Jag tänkte jaha, synd för honm då för jag har inte tillstånd att springa. Så när vi stod där och väntade sa min lärare till oss: Ska du jogga med Ester? och då svara han:"ja, dessvärre." Vilken tölp! Alltså visst jag förstår honom men han behöver ju ändå ite säga så.

Det slutade med att jag fick gå själv i alla fall. =) I början följde jag efter några sexor. Jag suger verkligen på att läsa kartor. Efter fyran försökte jag ta mig till femman själv, vilket inte gick så bra vilket slutade med att jag bara drev runt utan något riktigt mål.

Tillsist av någon konstig anledning (följde efter sexor) hittade jag 8:an. Men när jg skulle stämpla upptäckte jag att jag hade tappat mitt kort. Jag fick panik. Sofie, Viktoria, Emelie och Agnes kom förbi och de undrade vad som hade hänt. De sa att jag härna fick gå med dem istället. När vi precis skulle gå så kom några av killarna från min klass: "Ester, vi har hittat din lapp". Jag frågade dem om jag kunde få den efter som att de inte gav mig den och då sa en kille. "ja... alltså den ligger där borta någonstans". Idiot! Om man hittar en lapp så tar man den ju med sig!!! Jag gick bort dit de sa att den skulle vara, men den var inte där. Så jag började gå med Agnes och folk istället.

"Vi" hittade totalt nio kontroller och sedan gick vi tillbaka till slottskogsvallen.

Väl hemma kände jag hur jag mådde sämre i halsen igen. Men det är väl inte särskilt konstigt efter en utmattande dag som denna. Nu ska jag ta och inviga mina shorts för första gången i sommar! <3

Puss och förlåt för bristen på bilder. Jag har nämligen precis bytt dator.<3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Texter

Livets buss

Dofterna... som en blandning mellan svett, choklad, chips och chaufförens snus.
Träden susar förbi utanför bussen, så snabbt att ögat knappt hinner uppfatta vad det ser. Det är ungefär så det är med livet.
Det mesta i livet går för fort, medan andra saker för långsamt. Under ens livs bussresa försöker man också hitta sig själv i bussens fönsterruta där regnet rinner ner som efterhängsamma tårar.
Så vad är meningen med att kliva på bussen som tar en vidare genom livet? Jag tror det är för att hitta sin spegelbild.

BESVIKELSE:

Vad patetisk man känner sig på kvällen när man ligger och vrider sig, sömnlös, i sin säng och tänker på hur tråkig dagen egentligen hade varit.
Den ångestfulla känslan som fyller hela ens kropp som berättar för en att man slösar bort sitt liv för att man knappt hade gjort någonting.
Även fast det bara är en dag av många under ens liv ångrar man sig onändligt mycket att man inte tog den där joggingturen som man planerade. Den kanske hade förgyllt ens dag...